Vi är ju vana att se naturfolk som lever i varma klimat gå nakna. Men det är nog många som blivit fascinerade av att infödingarna i sydligaste Sydamerika med sitt kalla klimat förr gick omkring utan några kläder. Eldslandet heter en ögrupp med höga snöklädda berg, varav en del är vulkaniska, och med häftiga snöstormar alla tider på året. En vanlig uppfattning är att landet fått sitt namn av att innevånarna tänt många eldar för att värma sig. I äldre skrifter finns andra versioner på historien om detta folk.
Den lilla boken Skogsblommor är inte som en nutida kalender med almanacka, men den har 12 månadsbidrag. En artikel heter "Missionens strid och seger på Eldslandet", skriven av Axel Mellander, född i Skåne, skollärare, predikant, författare och tidningsutgivare i Chicago. Den beskriver missionärernas försök under flera expeditioner i mitten av 1800-talet att kristna befolkningen i detta land.
Den andra källan är boken "Menniskans urtillstånd eller Den förhistoriska tiden belyst genom fornlemningarne och Seder och bruk hos nutidens vildar" av John Lubbock, tryckt 1869. Där de båda skrifterna behandlar samma ämne, överensstämmer uppgifterna helt. Så här kommer en berättelse från 1800 kallt:
Ögruppen fick sitt namn Tierra del Fuego (Eldslandet) på 1520-talet av den portugisiske upptäckaren Magellan, "emedan i den tiden - men icke nu - funnos flera eldsprutande bärg där på öarna". Innevånarna kallas eldsländare eller fuegier. De betraktades mera som vilda djur än som människor och ansågs som den s k "felande länken" mellan djur och människor.
Klädedräkten beskrivs hos olika stammar som: endast en djurhud över skuldrorna, männen alldeles nakna och kvinnorna med endast en bit skinn omkring midjan. Män kunde ligga och sova mitt i vintern utan någon slag beklädnad och kvinnorna, ofta med sitt barn vid bröstet, stod nakna i vattnet ända upp till midjan för att samla ostron och andra snäckor under det att snön yrde kring dem.
Kvinnorna var tvungna att dyka i det djupa kalla vattnet efter hafs-ägg både sommar och vinter. Männen jagade med hjälp av sina väldresserade hundar. Fuegerna verkade inte vara i behov av elden att värma sig med, eller att värma upp sina boningar. De åt oftast maten rå eller halvkokt.
Männens utseende beskrivs som "bofaktigt" och "hon-fugierna, af artighet kallade qvinnor" kunde vara passande makar åt så ohyfsade män. Elden i deras wigwams skadade deras ögon så de ständigt rann och var röda och de prydde sina kroppar med röda, vita och svarta streck genom att smörja in sig med fett blandat med ockra, lera och kol. De ser ganska skräckinjagande ut på bilden "Eldsländare i sommartid".
Och de beskrevs också vara kannibaler. Av besegrade fiender åt kvinnorna upp armarna och bröstet, männen benen och återstående delarna kastades i sjön. När det var brist på mat dödade eldsländarna sin gamla kvinnor. Dessa flydde till bergen, men männen jagade dem och kvinnorna slaktades i sina egna hem av sina egna anförvanter. Då slukades allt köttet. "De sönderslita menniskokroppar i små bitar och äta upp köttet, rått och blodigt som det är."
Då man frågade dem varför de inte hellre dödade sina hundar, svarade de: "Hundar fånga uttrar, gamla kvinnor göra det icke." Nåväl, det var då det. Då var gamla tanter inte mycket värda. Så är det ju inte nu för tiden, - eller?
Inskickat av Lillemor
