Luftig klädsel

Har Du tagit ett luftbad nyligen? Nåja, det är väl lite tidigt för säsongen. Luftbad blev populärt på 1890-talet och det fanns anläggningar för detta ändamål lite varstans. En av dessa var Kiviks luftbad, som grundades 1923 och hade öppet några somrar. Här kommer lite anvisningar om uppträdande och klädsel:

"Sol- och luftbaden njutas av män och kvinnor, dels gemensamt, då soldräkt användes, dels utan soldräkt för kvinnor, som så önska, å för dem reserverad, kringstängd solgård.

Baden tages naturligt, d.v.s. under naturlig växling av rörelse och stillhet, såsom vid vanlig utevistelse, direkt i solljuset eller i mera eller mindre tät skugga, exempelvis av lövverk (redan den solmättade luften är effektiv, då den fritt får kringspola kroppen).

Anstaltens soldräkt är för kvinnor vid, kort kolt i grekiskt snitt av något mjukt tunt tyg, i självvald, vanligen grå färg, endast sammanhållet över axlarna och slutande ovanför knäna. Om livet en löst ombunden gummisnodd. Vid blåst eller då snabba rörelser, exempelvis vid gymnastik och lekar, äro att förutse, bör gördel dessutom anläggas under dräkten. För män är soldräkten enbart gördel.

I hälsointresse samt för att samtidigt odla ädel nöjessmak kombineras anstaltens badliv med (motions-)gymnastik, (hälso-)idrott, boll- och andra därmed likvärdiga spel, sånglekar och folkdanser m.m., allt lagt under ungdomsfrisk, metodiskt och pedagogiskt förklassig (förstklassig?) ledning.

Vaktmästare med polismans makt och myndighet har att utöva strängaste tillsyn till skydd för skick och anständighet - en försiktighet, vilken dock troligen kommer att visa sig skäligen onödig.

Lev med, om blott en enda solvarm dag, bland dessa naturens lekande, lyckliga barn, och kulturapornas skenheliga löjligheter ha dig vidkommande förlorat sitt tvångsinflytande, lämnande dig vägen till hälsa och livsglädje gen och jämn!"

Lillemor

Att ha eller inte ha - kläder

Vi är ju vana att se naturfolk som lever i varma klimat gå nakna. Men det är nog många som blivit fascinerade av att infödingarna i sydligaste Sydamerika med sitt kalla klimat förr gick omkring utan några kläder. Eldslandet heter en ögrupp med höga snöklädda berg, varav en del är vulkaniska, och med häftiga snöstormar alla tider på året. En vanlig uppfattning är att landet fått sitt namn av att innevånarna tänt många eldar för att värma sig. I äldre skrifter finns andra versioner på historien om detta folk.

Den lilla boken Skogsblommor är inte som en nutida kalender med almanacka, men den har 12 månadsbidrag. En artikel heter "Missionens strid och seger på Eldslandet", skriven av Axel Mellander, född i Skåne, skollärare, predikant, författare och tidningsutgivare i Chicago. Den beskriver missionärernas försök under flera expeditioner i mitten av 1800-talet att kristna befolkningen i detta land.

Den andra källan är boken "Menniskans urtillstånd eller Den förhistoriska tiden belyst genom fornlemningarne och Seder och bruk hos nutidens vildar" av John Lubbock, tryckt 1869. Där de båda skrifterna behandlar samma ämne, överensstämmer uppgifterna helt. Så här kommer en berättelse från 1800 kallt:

Ögruppen fick sitt namn Tierra del Fuego (Eldslandet) på 1520-talet av den portugisiske upptäckaren Magellan, "emedan i den tiden - men icke nu - funnos flera eldsprutande bärg där på öarna". Innevånarna kallas eldsländare eller fuegier. De betraktades mera som vilda djur än som människor och ansågs som den s k "felande länken" mellan djur och människor.

Klädedräkten beskrivs hos olika stammar som: endast en djurhud över skuldrorna, männen alldeles nakna och kvinnorna med endast en bit skinn omkring midjan. Män kunde ligga och sova mitt i vintern utan någon slag beklädnad och kvinnorna, ofta med sitt barn vid bröstet, stod nakna i vattnet ända upp till midjan för att samla ostron och andra snäckor under det att snön yrde kring dem.

Kvinnorna var tvungna att dyka i det djupa kalla vattnet efter hafs-ägg både sommar och vinter. Männen jagade med hjälp av sina väldresserade hundar. Fuegerna verkade inte vara i behov av elden att värma sig med, eller att värma upp sina boningar. De åt oftast maten rå eller halvkokt.

Männens utseende beskrivs som "bofaktigt" och "hon-fugierna, af artighet kallade qvinnor" kunde vara passande makar åt så ohyfsade män. Elden i deras wigwams skadade deras ögon så de ständigt rann och var röda och de prydde sina kroppar med röda, vita och svarta streck genom att smörja in sig med fett blandat med ockra, lera och kol. De ser ganska skräckinjagande ut på bilden "Eldsländare i sommartid".

Och de beskrevs också vara kannibaler. Av besegrade fiender åt kvinnorna upp armarna och bröstet, männen benen och återstående delarna kastades i sjön. När det var brist på mat dödade eldsländarna sin gamla kvinnor. Dessa flydde till bergen, men männen jagade dem och kvinnorna slaktades i sina egna hem av sina egna anförvanter. Då slukades allt köttet. "De sönderslita menniskokroppar i små bitar och äta upp köttet, rått och blodigt som det är."

Då man frågade dem varför de inte hellre dödade sina hundar, svarade de: "Hundar fånga uttrar, gamla kvinnor göra det icke." Nåväl, det var då det. Då var gamla tanter inte mycket värda. Så är det ju inte nu för tiden, - eller?

Inskickat av Lillemor

JAG - PR0GGRÖRELSEN - MILITÄRJACKAN

Under senare delen av 1960-talet spelade proggrörelsen en viss roll som en reaktion mot 60-talets musik som ansågs tam. Grupper som Träd, Gräs och Stenar; Hoola
Bandola, Kebnekaise m.fl.bildades och många av texterna var förankrade i 68-vänstern.

Olika attribut blev kännetecken för proggen och det uppstod ett ideologiskt mode med symboler i form av runda glasögon, långt hår, näbbstövlar och militärjackor! Hur kunde ett plagg som användes av militären bli en symbol för proggen? I mitt tycke onekligen en intressant "make-over"!


Själv rände jag som en tigerflicka efter villebrådet militärjacka och använde den flitigt! Jag kommer att tänka på en text ur "Psykofnatt visa"av författarinnan Tove Jansson; "jag ser och ser och vart jag ser,symbolerna blir fler och fler..."

Kul om någon därute i cyber-rymden har funderingar om
detta fenomen!
Gertrud Sundling